﻿”Må då ödet i rikt mått förunna er det”,
ſade kuſin Henrik högtidligt, och hans ögon
betraktade henne med ett ſå underbart ut=
tryck, att hon näſtan kände ſig en ſmula
hemſk till mods. Derefter fattade han ha=
ſtigt för tredje gången hennes hand och tryckte
den med mycken innerlighet. Han måſte nu
bort och war i dag en ſmula upprörd, men
han ſkulle på aftonen åter infinna ſig; —
blott Käthe wille beledſaga honom med ſina
wälönſkningar.